Prolog

Vi sitter på glasverandan på Södra Teatern. Det är en fin kväll, ölen är kall och det är varmt. Det är juni, året är 2005. I solnedgången kan jag skymta en stor och drömlik byggnad nere vid Slussen. Halvtransparent och med suddiga konturer, som ett glödande moln. Det är Slussenbiblioteket jag anar. Detta stora spöket som existerar någonstans emellan drömmen om det omöjliga och minnet av något bra som är borta. Arkitekturen är stark på det sättet. Idéen, visionen, drömmen om en plats en vacker dag i framtiden. Eller minnet av det förlorade paradiset, de sju underverken, barndomshemmet. Och jag tänker att jag inte vet helt med Slussenbiblioteket. Är det en plats jag har varit? Eller är det en hallucination? Jag kommer inte ihåg. Vet bara att det finns, i min verklighet, i min kropp och i mitt hjärta. Och snart kommer det till dig också, kära vän, vänta bara.

Min vän Gerda Bolin tänker på något helt annat. Hon vet ännu inte att hon snart ska byta jobb. Jag frågor om hon kan se det. Vad då, frågar hon. Biblioteket, säger jag. Vilket bibliotek, frågar hon. Det där nere säger jag, ser du inte? Hon blir lite småsur, Gerda är ingen person som flyger iväg hur som helst. Nej jag ser inget bibliotek. Nej, säger jag, alla kan inte se det. Vissa saker kan man bara se om man vill se det. Hon blir förbannad. Jag tror inte vi kommunicerar så bra idag, säger hon. Jag går och hänger lite i baren, kom efter när du är klar med ditt drömmeri.

Men jag blir inte klar. Jag har redan flugit iväg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>